© Text: Henrik Othman, foto: Sara Othman. Tidigare publicerad i Jakobstads Tidning.
Hör gärna av dig till  Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa det eller  Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa det med synpunkter om artikeln och dess innehåll.

"Om det lyckas måste vi göra det till en tradition. Och om vi misslyckas måste vi försöka igen."
Jag tror att vi lyckades.

Egentligen borde vi ha smugit oss ut en natt och stulit ett får från någon avlägsen betesplats, men som det nu var fick det bli fårstek över disk.
Vi skulle tillreda rövarstek.
Själv hade jag fantiserat om detta sedan jag för mer än tjugo år sedan läste Veikko Huovinens "Fårätarna", den underbara skrönan om de två polarna som ger sig ut på en odyssé i norra Finland, stjäl, tillreder och inmundigar det ena fåret efter det andra och sitter och filosoferar i den finländska sommarnatten medan fårfilén halstras över elden eller fårsteken puttrar nedgrävd under glöden. Sättet att tillreda kött nedgrävt i en grop måste vara uråldrigt, men det var Huovinens bok och filmen som kom några år senare som gjorde rövarsteken till ett begrepp.
Senaste sommar fann jag en kommande medbrottsling för rövarprojektet i en av de många hustrukusinerna i Fäbodaviken i Jakobstad, och den sista lördagen i juli år 2000 satt vi så, en journalist och en operasångare, som självutnämnda rövarhövdingar och vakade över vår grop på stranden, medan tjugotalet släktingar väntade på att stekarna skulle bli färdiga.
Men egentligen hade vi börjat arbetet några dagar tidigare. De enda fårstekar som stod att uppbringa var djupfrysta och hade - medan de ännu levde i högönsklig välmåga - sprungit omkring på hedarna i Nya Zeeland. Steken skall vara rumstempererad när den nedsätts i gropen, och dessutom dra i sig kryddor över en natt, så anskaffningen måste ske i god tid. Om man nu alltså inte kommer åt att stjäla grannens vita lamm. Men detta är något som vi bestämt avråder från.
Köttet skulle räcka åt ett tjugotal matgäster, så vi valde två stekar på cirka 2,3 kg var, vilket visade sig vara nästan för lite.
Stekarna fick tina ett par dagar innan vi kvällen före dagen R (R för "rövarstek") gned in dem med salt och späckade dem med vitlöksklyftor. Med en vass kniv skar vi också bort hinnor och en del överflödigt fett. Sedan fick stekarna alltså vila över natten.
På fredagskvällen grävde vi också gropen. Vi grävde i strandsanden och kom snabbt ned i ett skikt lera; tryggt och bra att elda i.
Vår grop blev kanske metern lång och 80 cm bred och knappa halvmetern djup. Vi fodrade gropen med gamla tegelstenar och skapade därmed en alldeles utmärkt liten ugn. Man kan också använda naturstenar, som kanske lagrar värme ännu bättre än tegelstenar.
På lördag var det alltså dags. Solen sken och det såg ut att bli en perfekt dag. Ett slag såg det ut att blåsa upp, vilket inte hade varit så bra med tanke på att vinden låg på mot land, men den nordvästliga vinden gick snart hem och vi kunde elda utan fara.
Klockan 12.55 tände vi på björkveden vi radat i gropen. Trots att jag aldrig varit scout fick jag fyr på brasan med den första tändstickan, och snart fladdrade en mysig brasa. Björk- eller alved skall det vara om man vill bygga upp en bra glöd, och en hel del ved får man räkna med att går åt - i vårt fall gick det cirka tre skottkärror. Men det är ett utmärkt sätt att få bruk för de där besvärliga gamla bamsingarna till klabbar man inte fått bukt med med yxan och som inte ryms i någon spis.
Att laga rövarstek är inget hastverk, man får räkna med ett drygt dagsverke innan man kan sätta sig till bords. Gropen skall fyllas med glöd, och detta tar tid. Under tiden skall man packa in stekarna. I ett av paketen lade vi ett par enriskvistar, men det visade sig att detta inte gav någon smak åt steken. Vi började med ett lager bakplåtspapper, sedan följde fyra lager av omsorgsfullt slutna aluminiumfolier. Till sist tog vi en fuktad tidning - en inte all för tjock sådan blir bäst - och så omband vi det hela med järntråd som vi också lät bilda långa öglor som sedan skulle göra det lättare att lyfta steken ur gropen. Tanken på att riskera sticka hål på paketet med spaden känns inte så lockande.
16.30, efter tre och en halv timmes eldande ansåg jag tiden vara mogen. Då skyfflade vi ur glöden och lade ned stekarna på tegelstensbädden en bit ifrån varandra. Så täckte vi åter graven med glöden, och lade på ytterligare klabbar.
Nu följde ytterligare några timmar vid milan. Rövarsteken kräver som sagt ett drygt dagsverke, men i ärlighetens namn är arbetet - sedan grunden väl är lagd - inte särskilt betungande. Vad är väl bättre en vacker sommarkväll än att sitta vid en stilla sprakande brasa vid havsstranden och höra måsarnas skrik? Varmt blir det förstås där man sitter vid sin mila, och vätskeförlusten som värmen förorsakar måste ju kompenseras. Detta ger ju anledning att stilla törsten med något maltstarkt och kraftigt humlat, och detta tillsammans med brasvärmen och anblicken av havet försänker brasvakterna i ett behagligt tillstånd av stilla kontemplation.
I cirka två timmar fortsatte vi att sakta mata elden med ytterligare klabbar, sedan ansåg vi att värmen måste räcka och täckte över glöden med ett lager sand som lock över gropen. Efter ytterligare någon timme grävde vi ned folieinpackade potatisar i glöden, och medan kvinnfolket i de församlade hushållen beredde sallader och resten av herrarna bar fram bord och stolar till stranden beredde vi oss på att så småningom gräva upp stekarna. "En liten stund till" sade vi några gånger; utgick från kokbokstesen om en timme per kilo för stek i ugn och spekulerade om huruvida vi borde dra ifrån eller lägga till.
Klockan 19.30, tre timmar efter att vi lagt ned stekarna i gropen och sex och en halv timme sedan vi tänt på ansåg vi tiden vara mogen. Budet gick, och snart stod en nyfiken skara kring oss och gropen. Försiktigt, försiktigt lyfte jag lager efter lager av glöd från gropen tills jag stötte på det första paketet. Snyggt och prydligt stack järntrådsöglorna upp ur glöden, men att bara ta tag i dem kändes lite vådligt, så jag petade in spaden under steken och hävde medan min rövarbroder lyfte i öglorna.
Och se, ur glöden steg ett paket som var sotigt med helt.
Vi lade paketet på en ugnsplåt, klippte upp ståltrådarna och skar först upp tidningen. Bara det yttersta lagret var lätt förkolnat, resten av sidorna var fortfarande oskadda.
Med lyftet hade en hel del sot och kol följt med, så vi flyttade det nu befriade - och helt rena foliepaketet till en annan ugnsplåt med höga kanter och petade försiktigt upp skikt på skikt av folier. Och det var ljuva dofter som pyste upp ur paketet! Längst inne var ugnsplåtpappret genomdränkt av köttsafter, men det omsorgsfulla paketerandet hade lönat sig, i det innersta folielagret fanns en mängd ljuvlig köttsky som vi lät rinna ut på ugnsplåten. Steken såg ut att vara ordentligt stekt, och då min rövarbroder högtidligt överräckte mig den första lilla skiva han skar av steken kunde jag bara nicka belåtet. Resultatet var perfekt!
Steken var mör och saftig, välstekt men med en antydan av rosa i färgen. Smaken av lamm var ren och fin - inte ett spår av den ullsmak folk påstår att fårkött har - och den försiktiga kryddningen med bara salt och vitlök var ett bra beslut, köttet var så gott i sig att inga fler kryddor behövdes.
Så var det dags för den uråldriga tradition som vi beslutat att hör samman med rövarsteken; gravöppningssupen, inmundigad direkt ur flaskmynningen och som denna gång bestod av egenhändigt kryddad snaps.
Potatisen var ännu inte alldeles färdig, en lärdom till nästa gång, men det gjorde ingenting. Jag hann alltså bra koka upp stekskyn från båda stekarna (den andra hade hunnit bli en smula mera genomstekt men var lika god), späda med en skvätt grädde och reda med lite mjöl innan vi petade fram potatispaketen och det var dags att sätta sig till bords.
Ett fylligt rödvin gav fin klangbotten åt steken och såsen var pricken på i-et. Potatisen, gammal potatis inhandlad på torget i Jakobstad, smakade ljuvligt utan tillsats av ens salt. Visst skall vi göra om det nästa sommar. Eller som min rövarbroder uttryckte det innan vi ens grävt upp stekarna:
"Om det lyckas måste vi göra det till en tradition. Och om vi misslyckas måste vi försöka igen."
Jag tror att vi lyckades.